Jag kör på lite kontrast mot igår och skriver om vad som gör mig ledsen, och det är helt klart utan tvekan när hästen skadar sig och när vänner sviker!

 

För att inte tala om vilken jobbig period jag hade med Priffe det första halvåret, med mugg, sårskada, sträckning 1, sträckning nr 2,  kolik, ögoninflammation och hovböld mm. Från att nästan aldrig ha haft en skadad häst till att få allt på ett och samma halvår och att i samma svepa få reda på att Bobby skulle säljas, det var en riktigt tuff period, även fast Priffes oturskador inte var några skador han kan få men av i framtiden så var det otroligt jobbigt! Jag la det mesta på mig själv och trodde det var mitt fel, Jag är en otroligt känslig person när det gäller nått som ligger varmt om hjärtat, det känndes som det var mitt fel, och när han sträckte sig riktigt illa i bakbenet, så han inte ville röra på det, och folk i stallet började prata om att dom trodde det var patella, då bröt jag ihop totallt, jag la mig bokstavligen talat och grät på marken. Det var som tur va bara (bara och bara) en sträckning när det kollades upp. och sen när han fick kolik och jag gick med honom i paddocken och han bara FÖLL ihop,det känndes som om jag puttade upp honom själv samtidigt som jag skrek att han skulle resa sig, tillslut kom vetrinären efter att han fallit ihop ytterligare 3 gånger! det var sjukt läskigt! när allt var lugnt fram tills nyår och jag tänkte att 2013 skulle bli mitt och Priffes år, då kom sträckning nr 2, 5 dagar efter nyår eller nått, då visste jag inte vart jag skulle ta vägen! Det som var jobbigast var att nya grejer dök upp gång på gång, jag minns att jag alltid höll räkningen från dagen han var bra tills dagen då nått nytt skulle dyka upp rekordet var en vecka. tills julen när Priffe var frisk ett bra tag, och jag låg hemma och var magsjuk, det var lite så jag och Priffe rullade, var han sjuk var jag frisk och tvärtom... men peppar peppar nu har han varit ren och suuper fräsh ända fram till nu och jag är lyckligare än någonsin, och jag ångrar mig inte en sekund att jag valde min guldponny!

 

Sen vänner som sviker en när man behöver dom som mest, var precis det som hände under priffes oturshalvår, Personer som jag hållt så nära mig, som egentligen borde stöttat mig genom allt som hände med Priffe även om det inte var så allvarliga skador förutom koliken, strödde bara salt i såren, de undrade vilken ponny jag hade köpt egentligen, och sa att han var rent ut sagt dum i huvudet, (Priffe stog väldigt mycket så han hade mycket energi) De ville och uppmanade mig att sälja Priffe och ta Bobby istället, för att de hellre ville ha kvar honom än Priffe i stallet, Varje dag fick jag höra en massa skit om Priffe. Jag tog självklart åt mig, jag hade ju hittat min drömponny, varför såg ingen annan det?

 Mina betyg sjönk nått så otroligt mycket i skolan, jag var trött och fick problem med att äta. som jag sa - jag är otroligt känslig och tonårig av mig (haha), så jag tog otroligt HÅRT med allt detta! Idag har varenda en av de personerna som strödde salt över öppna sår bett om ursäkt, de har berömt mig för vilket jobb och för vilken fin ponny Priffe är nu, och det glädjer mig nått så otroligt mycket, och personerna som är så mycket äldre än mig, som sjönk nått så otroligt mycket i mina ögon, är nu dem som hjälper mig mest nu, och stöttar istället! Det gör mig glad! Nu är jag nog än av världens mest välmående tonåring, som självklart har mina dagar haha men det tillhör med att vara tjej och tonåring right? :D

 

Med denna långa text vill jag med andra ord förklara vad som gör mig ledsen. Jag hade bestämt att aldrig skriva detta på bloggen, men jag måste säga att det känns otroligt skönt att fått sitta här och skriva av sig allt detta! Det lixom lättar upp lite oavsett om det var ett bra tag sedan nu, och jag trivs verkligen med personerna uppe i stallet nu, det är som det ska vara att ha häst, riktigt jävla roligt, Jag tycker det är kul att gå upp till stallet, för ett halvår sedan tog det emot att gå upp dit, jag hoppades alltid på att ingen skulle vara där, för jag ville inget höra.

 

Denna bilden togs några timmar innan Priffe ramlade på berget han står på här, och fick ett djupt sticksår in i kotan, antagligen av en liten pinne.

 

 Jag var sjuk och Priffe frisk, Anna hade precis tömkört honom, Anna gick hem med honom så jag kunnde hälsa på honom. (vi bor grannar med stallet dår vi står, lyxigt va?)