Idag har jag en nästan stallfri dag! Anna gör grejerna till Priffe, Jag ska bara upp dit senare och kolla om Priffe har puls, för i så fall kan det ju vara hoven som spökar, Har han inte puls, är det troligtsvis en sträckning, och då ska jag massera in lite liniment!! Jag har allt fått bra tips av er! Sen ska jag även göra en lång och noggrann ryktning på honom! Han är så smutsig! Haha! :D
utöver detta vet jag inte om jag ska dra in till stan en stund, eller om jag ska stanna hemma och göra klart min uppsats och plugga lite! det är liksom Duktig-slösa-slösa-duktig, vad ska man välja! haha! Vi får se! :D Ni får iallafall ha en fortsatt trevlig dag! :D
Trots att jag inte vann gästbloggningen så fick jag den stora äran att gästblogga här ändå! Riktigt roligt och tack Emelie och Alexandra!
Vem är då jag?
Maria Asplund heter jag, går sista året på samhällsvetenskapliga programmet, jobbar i en fiskbil och brinner för att rida in och utbilda ungponnyer. En av anledningarna till varför jag följer just Emelies och Alexandras blogg är för att jag är Priffes gamla ägare. Därför tänkte jag idag berätta om när jag köpte Priffe, hade honom och senare när jag sålde honom till Emelie. Men först en presentation om mina nuvarande hästar.
Briazzo är min storhäst som jag tränar aktivt med, främst dressyr men även hoppning. Han är född 05 och jag köpte honom på hösten 09 då han var fyra år. Han är e. Briar 899 u. Tarkina ox. Briazzo är en kille med mycket vilja och ger man honom lillfingret, ja då tar han hela handen! Trots att han bara är 164 cm i manken är han mycket häst att rida (det kan Emelie intyga ;) ). Fastän han är 7 år så har jag bara startat honom pay and jump och programridningar några gånger. Jag resonerar så att åker jag och tävlar så hinner jag bara rida en häst den dagen men stannar jag hemma hinner jag istället rida tre! Dessutom har jag kanske inte det riktiga intresset när det gäller tävling utan gör det för att hästen/ponnyn ska få komma ut och miljötränas. Där emot så ser jag gärna att ponnyerna som kommer från mig syns på tävlingsbanorna med tiden!
Uppvärmning före markarbete/hoppning.
Jack O´Connor är Priffes helbror. Han är efter Verona´s gerswin och mamman är en connemara från Irland. Jack är 4 år och jag köpte honom i slutet av mars/början på april från uppfödaren nere i Skåne. Jack är en känslig kille och det har tagit mig lite tid innan han har fått förtroende för mig. Han var uppsutten i samtliga gångarter sommaren innan han kom till mig men jag fick i princip börja om på nytt. Men nu är vi på god väg och det går bättre och bättre. Han är startad 3-årstest med 8,8,9 på gångarter och han är en fröjd att sitta på. Med en duktig och känslig ponnyryttare så tror jag han kan gå långt om man bara ger honom den tid och förtroende som han behöver.
Samma mamma, samma pappa, bara ett år som skiljer dem åt. Jack bakom och Priffe framför.
Tredje och sista hästen är fullblodet Templeton, min pappas häst men som jag rider ca 1-2 gånger i veckan. Han är född 02 och gick på galoppbanan upp till fem års ålder när han sedan såldes som ridhäst och lite senare hamnade hos oss. Han är rolig att rida för han är så känslig för hjälperna och sitsen så det räcker oftast att man ”tänker” vad man vill göra. Trots att han är avlad för galopp så har han väldigt lätt för att samla sig och han älskar att jobba. Det bästa han vet är nog när pappa tar ut honom på en ordentlig galopp, då njuuuter han av att få sträcka på sig!
Templeton
Min historia om Noolia´s Pride
Nu när jag har fått äran att blogga här så vill jag passa på att berätta hur det gick till när jag hade Priffe och hur det var när Emelie köpte honom.
Allt började med att jag hade sålt min c-ponny och var sugen på ett nytt litet projekt eftersom ungponnyer är bland det bästa som finns! Eftersom jag har blivit ganska (väldigt) kräsen när det gäller hästar så istället för att leta sida upp och sida ner på nätet så la jag upp en annons om vad jag sökte. Fick mycket svar och några var riktigt intressanta, så jag och pappa åkte ner till Jacks och Priffes dåvarande ägare och uppfödare. När jag kom till uppfödaren så kände jag bara att ”Här, här ifrån vill jag köpa häst!” Underbara människor och massa fina, sunda hästar <3! Det fanns dock ett problem – jag kunde inte bestämma mig…Jack eller Priffe, Priffe eller Jack?! Saken blev ju inte bättre att de var otroligt lika och hade i princip samma färg på vårkanten. Dessutom var bägge inridna samtidigt under lika långt tid så bägge var lika långt i utbildningen. Hur som helst så slutade det med att jag inte kunde bestämma mig och köpte bägge :D!
När jag fick hem brossorna så började jag lite smått med bägge två. Priffe gick som en klocka och gjorde stora framsteg varje gång jag red honom. Han ville så mycket så man fick säga till honom ”lugn, du behöver inte kunna detta ännu”. Pigg och glad med samtidigt cool när det gällde nya och läskiga saker. Jack däremot blev nervös så fort Priffe var utom synhåll, hans storebror fanns ju alltid hos honom annars. Jag arbetade honom mycket från marken men kom aldrig riktigt in i hans bubbla och fick inte den där optimala kommunikationen. Efter 3 månader började jag bli lite smått desperat. En jättefin ponny som jag inte gjorde några större framsteg med trots att jag gjort allt jag kunde för att nå honom. Någon förändring behövdes göras. Efter en natts funderingar bestämde jag mig för att Jack fick åka iväg på sommarbete till en helt ny flock och gå och ha det bra och förhoppningsvis då även mogna lite mentalt och bli mer självständig. Samtidigt skulle jag lägga ut Priffe på annons. Det tog emot att sälja honom så snart men Priffe var så cool och mogen för ett nytt hem och en egen ryttare. Och skulle jag få bra ordning på Jack så behövdes det att jag delade på brossorna trots allt.
Sagt och gjort och snart låg ett intressant mail i inkorgen. Emelies mail :). Hon berättade om sig själv, stallet, sin syster och hennes Debbie. Under tiden hade jag två andra som var och provred Priffe men det klickade inte – som tur var ;)! När Emelie och hennes familj kom kände jag samma känsla som jag gjort hos uppfödare – ”vilken härlig familj”! Först visade jag Priffe och sen var det Emelies tur att hoppa upp. Jag gick med lite grann och berättade hur jag brukade göra/tänka och sitta när jag red honom och vad för slags jobb jag la ner på honom i nuläget, och Emelie ja hon är en fantastiskt bra lyssnare! Hon gjorde det jag sa – bara sådär! Det är inte det enklaste att hoppa upp på en helt ny häst och samtidigt ta instruktioner. Dessutom så var hon ödmjuk och hade ett öga för hästar. Jag var nöjd och Emelie strålade upp ifrån sadeln. Hon badade med honom och tog en sväng på en liten skogsslinga också. Jag tror att Emelie var gaaaanska fast vid Priffe redan första gången hon var och provade honom. Dock så ”tvingde” ;) jag henne att sova på saken och i bästa fall komma och prova honom igen om hon fortfarande var intresserad. Huvudsaken är ju att det ska kännas rätt, ska man lägga tid, energi, pengar, svett och tårar på en sak då måste man också trivas med den.
Ungefär 1 vecka (?) senare så kom Emelie och red Priffe igen. Vi sadlade Priffe och Briazzo och red ut i skogen en runda. Det blev ingen ”skritterunda” bara för att det var första gången hon red ut på ungponnyn. Nää, vi galopperade på friskt ibland och hade jättekul, dock bara en kort runda. När vi kom hem tog vi några små språng på några stockar och sen red vi en liten stund i paddocken. Då ville inte Priffe jobba riktigt eller hur det var så jag och Emelie bytte häst så hon red Briazzo och jag Priffe. Sen bytte vi tillbaka igen när vi skulle skritta av. Just när Emelie sätter sig ner på Priffe igen pustar hon ut ”- Åh, vad jag tycker om Priffe!” (Som jag tidigare nämnt, Briazzo är ganska mycket häst att rida). Strålade Emelie första gången som hon red Priffe, jaa då skulle ni se henne nu, smilade från öra till öra ;)! Och jag var superglad, det var just en sådan här ryttare jag ville att Priffe skulle komma till! De passade varandra som handen i handsken enligt mig och det var en fröjd att se dem ihop. Plötsligt så kändes det inte så hemskt att släppa iväg Priffe från mig trots allt. Det var detta han behövde och förtjänade – en egen ryttare som älskade honom som sin egen ponny och la ner all sin tid på. Och Emelie var exemplarisk, hon ville ut och tävla så småningom men hetsade inte med det (vilken var viktigt för mig). En god lyssnare som ville lära sig mer och växa IHOP med sin ponny + en bra sits:). Dessutom kom våra familjer så bra överens och vi skrattade och pratade.
Den 16 augusti (samma dag som jag kuggade på körkortet..) lämnade vi Priffe på eftermiddagen uppe i Torslanda. Emelie kom och mötte oss nere vi vägen och visade oss vägen till stallet. Vi möttes av en stoor vovve när vi stannade på stallplanen och jag var ganska nervös när jag lastade av Priffe ”bara inte den stora hunden skrämmer honom, eller går bakom…”. När Priffe inte ens tittade på hunden som studsade runt honom så kom jag på att Priffes uppfödare hade en grand noir, och jag skrattade åt mig själv. Emelie visade oss vägen till boxen och jag lämnade lite grimmor och sådär som kunde vara bra att ha. Jag fick en rundvisning vid stallet och en gick vi hem till dem och käkade.
Jag kunde inte ha hittat en bättre köpare till Priffe och jag är sååå glad för att det blev just Emelie! Jag tänker på henne och Priffe varje dag och önskar dem all lycka och framgång trots att deras första månader har börjat som dem börjat.... Och när Emelie går över till storhäst så vet jag att hon kommer vara Minst lika noga med var Priffe hamnar. Jag hoppas att Emelie och jag kommer ha kontakten framöver i många år trots att hästar kommer och går. Och jag har redan…kanske en liten plan för Emelie till sommaren…hon vet bara inte om den ännu ;) hihi.
Emelie Adielsson <3 Noolia´s Pride = LYCKA! Här kommer lite bilder när Priffe stod hos mig.
Hej undrbara! Tar mig äntligen lite tid åt att blogga! Jag har haft en underbar dag som startade med massa prat i telefon med Maria! (Priffes gamla ägare) Det var en bra start på dagen! Hon ska bland annat gästblogga här imorgon eller i övemorgon!
Klockan bara tickade iväg efter det, jag somnade en stund på soffan tidigare idag. tills jag fick ett ryck! ringde Alex och drog bort och flummade med henne i stallet! Fick mig även en liten ridtur på Winnie. Som bestog av skratt och en travande ponny! Det var ett äventyr i sig om man saäger så! Haha
Efter det drog vi till mina ponnys och red dom! Vi skrittade ut en sväng tillsammans, då Alex lånade Bobby! Även det var ett äventyr, med två övertaggade ponnys!
Har haft en helt underbar julmorgon, med julegröt i stallet och presentutdelning! En go tradition vi har i där!
Vi bestämde oss för att inte släppa ut Priffe i valack hagen, då det är väldigt halt. Och jag kan säga att det var ett smart val av oss. hästarna vär skogstokiga imorse.
Och DEBBIE gjorde världens vurpa. Och de som känner Debbie rätt. aa ni fattar. det händer inte, Hon brukade ints ens trava i hagen. det var skritt eller stå stilla som gällde. Men hon har fått energi! Anna har en film på det och det ser för roligt ut! Hoppas hon inte fick jätte ont bara stackarn! Hon bara for upp igen och travade vidare så det var ett gott tecken!
Fick lite panik igår på våran gamla header och design så frågade Emelie om vi kunde ändra till något annat under tiden vi väntar på den riktiga vi ska få.
Får passa på att säga GOD JUL med det här inlägget med! Hoppas ni får en riktig bra julafton och sista vecka av 2012. Vi hörs under dagen antagligen.
Imorgon är det julafton, en av årets mysigaste dagar. Under dagen ska jag åka till stallet för att fixa allt till Winnie och Flora (En stor häst jag och Evelina passar medans ägarna är borta) Sedan åker jag hem och fixar iordning mig för kvällen. Ska till stallet sedan på kvällen för vi har kvällsfodring. Då jag även tar en barbacka tur i manegen. Bara en massa mys. Ska be pappa filma, så ni kan få en mysig film ;)
Det kommer även en tillfällig överraskning på bloggen. Men det får ni se imorgon. :)
Hej! Kul att få gästblogga på Emelies och Alexandras blogg! Vi börjar väl med en presentation:
Mitt namn är Martina Aurén och jag bloggar alltså på RetardRiders.blogg.se tillsammans med Maja Turesson. Många har säkert sett parodierna som vi gör på andra hästbloggare, då dem blivit rätt uppskattade. Vår blogg handlar dock inte bara om andra såklart, utan vi har egna hästar som vi tränar och tävlar med, allt för att nå våra mål.
Själv äger jag fem stycken hästar men en ska säljas. Tiden räcker helt enkelt inte till. Dem hästarna som syns mest i bloggen är Zeo, Kortez och Zorn.
Zeo är ett sto född 04 efter Negro, som importerades från Holland 2010. Kort efter att hon kommit till Sverige så köpte jag henne. Vår resa har vart lång med många motgångar men allt har äntligen gett resultat. Tillsammans har vi tävlat upp till regional 110 i hoppning och LB:3 i dressyr.
Kortez är en valack född 05 efter Sir Neel, hans farfar är alltså Darco. Men trots hans rena hoppstam så är han min dressyrstjärna. Jag importerade honom från Polen i maj 2012 enbart för att utbilda och sälja vidare, som ett projekt. MEN, jag fastnade allt för mycket för honom så därför har jag kvar honom än. Tillsammans har vi hittills startat LA:3 i dressyr men vårt bästa resultat är i LB:3 på dryga 73%.
Zorn är min ponny som jag har kvar trots att jag är överårig. Jag och mamma har ägt honom sen han var 6 månader och nu är han snart 11 år. Därför kommer han förmodligen alltid att stanna hos oss. Jag har själv ridit in honom, lärt honom allt och tävlat honom upp till LB i hoppning och dressyr. Mer hann vi inte då jag fyllde 18, men nu är det en annan liten ryttare som ska tävla honom. På bloggen får ni läsa om honom då och då!
Men nu till själva ämnet. Jag vill ta upp detta med anonyma kommentarer, som säkerligen alla bloggare har råkat ut för någon gång- stor som liten blogg. Jag tycker det är så sjukt tråkigt att se hur elaka människor kan bli bara för att dem kan gömma sig bakom skärmen. Sen har man ju läst skräckexempel om folk som kommit på sina bästa vänner, att det är just DEM som stått bakom dessa kommentarer. Även många vuxna människor har avslöjats med att skriva elakt på ungdomars bloggar här på internet. Dessa två händelser om något vore ju bland det värsta som kan hända. I många fall så är det ju säkerligen så också, att folk man är bekant med eller känner inte alltid vågar säga vad dem tycker IRL.
Men varför skriver folk sånt som dem vet sårar andra? Vad vill dem få ut av det? Många tror att det grundar sig på avundsjuka, men jag har svårt att tro att det enbart kan vara det. Det måste finnas något mer som triggar folk så enormt att dem förvandlas till nätmobbare. Sen så kan säkert avundsjuka vara en del av det hela. Men jag tror också att olika åsikter kan vara en grej, eller att bloggaren kanske skriver något som gör att denna anonyma person känner sig utpekad och träffad. Ett exempel att bloggaren dissar ett speciellt bett som den anonyma råkar använda på sin häst, jag tror att sånt kan trigga igång ganska lätt. Sen fortsätter detta som i en ond cirkel, och den anonyma personen börjar störa sig allt mer och mer på personen bakom bloggen.
Tillslut så postas den där onödiga, tråkiga och elaka kommentaren allt för att få ut ilskan och frustrationen som den anonyma personen skapat inom sig. Men då får man ju faktiskt tänka här! Vem ligger problemet hos? Bloggaren som bara skrev sin åsikt eller personen som tog åt sig så hårt av bloggaren? Problemet ligger ju givet hos den anonyma personen. Man måste förstå att olika åsikter kommer vara en del av din vardag, vart du än går. Det funkar liksom inte att ta åt sig bara för att någon annan inte tycker som dig. Så länge du är stark nog och tror på dig själv så behöver du inte ta åt dig av det andra säger eller skriver. Därför är det viktigt att försöka vara stark, och inte låta dig tryckas ned av saker som många andra hade tagit med en nypa salt.
Dock så finns det ju en klar och tydlig osäkerhet hos dem människor som postar kommentarer anonymt. Om nu personerna hade stått klart och tydligt för kommentaren dem postade så hade dem ju faktiskt skrivit sitt namn, för att sedan kunna vidare diskutera detta med bloggaren. Annars är det ju inte ett argument som dem själva står för? Jag tror att ofta står det en väldigt rädd, osäker men samtidigt frustrerad person bakom dessa kommentarer. Dem vill få ut så mycket ilska från sig själva att det ibland går långt över gränsen för vad som är OK och inte. Bara för att dem KAN, då dem inte syns. Man ska dock veta att man aldrig är anonym fullt ut, IP-adresser går ganska lätt att spåra numera så själv hade jag sett upp om jag var en sån person som kommenterade elaka, anonyma kommentarer.
Jag skulle aldrig försvara någon som kommenterar anonymt eller utger sig för ett annat namn. Jag tycker det är tråkigt att man inte kan prata med varandra och kanske förklara för bloggaren att "Nej nu känner jag mig utpekad, kan du utveckla din åsikt eller var den menad på ett annat sätt än så som jag tolkade den?" Jag tror att man växer som person om man vågar stå för sitt namn, för tänk vad skönt efteråt när du inser att bloggaren inte alls menade på det viset, så som du hade tolkat det.För det är ju väldigt få bloggare som faktiskt vill pika och hänga ut en annan person med flit. Även om detta också händer så finns det ju mer anonyma kommentarer än sådana pik-inlägg.
Sen är ju hästvärlden i sig väldigt speciell. Det är ju en stor hysteri kring alla dess åsikter som finns, och den ena värre än den andra. Man måste helt enkelt inse att hästar är individer precis som vi. Det som funkar på den ena, blir pannkaka på den andra. Bara för att en häst går som en klocka på pelhambett, så betyder det inte att den andra hästen gör det. Därför är det viktigt att prova sig fram, lyssna på andra, men framförallt våga stå för det som funkar för dig och din häst. So what om någon annan inte håller med? Så länge du och din häst trivs så är det ju ingen mening med att byta eller ändra något.
Jag hoppas med handen på hjärtat att dessa anonyma kommentarer kommer att försvinna mer och mer. Det är ju ingen som mår bra av dem, för jag tror knappast att personen som skrivit dem mår bra efteråt? Isåfall så är det ju något mer fel ärligt talat. Och tänk för bloggaren som bara ville få ut sin åsikt som blir totalt kränkt och elakt bemött? Av någon som inte ens kunde stå för sitt namn? Jag tror att en bloggare som skriver åsiktsinlägg faktiskt VILL höra andras åsikter också, för att själv kunna växa och utveckla sina kunskaper. Men säg dem på rätt sätt då, och unvik påhopp och kränkningar. Men framförallt- stå för ditt namn!
Vinnaren blev Martina som bloggar på http://retardriders.blogg.se/ (Martina är även en av dom som gör parodier av dom olika hästbloggarna, som är skit roliga) :)
Martinas förklaringa var denna:
Så nu har jag gillat på facebook, samt länkat er blogg på vår!
Jag vill vinna därför att jag har följt er blogg från början och blev väldigt fast direkt! Tycker ni är två goa tjejer med fötterna på jorden som är duktiga på det ni gör. Hade därför varit en ära att få gästblogga hos er, och hade givetvis gästbloggat om något roligt! :D
Grattis Martina och hör av dig på mejlen för mer info: [email protected]
Förlåt för uppdateringen, har inte orkat uppdatera. Men har velat uppdatera från mobilen men blogg.se appen har dampat sönder...
I fredags var jag snabb i stallet och åkte hem och myste med familjen. Igår skulle jag vara själv hemma, men det blev ändrade planer. Anna, Emelie och Emma skulle sova hos A och E, men vi åkte hem till mig och åt mat och hade skit kul, skrattade så jag fick skit ont i magen. Vi skrittade även ut.
Idag åkte vi stallet runt halv 12, Paula kom och vi red ut och fotade. Winnie var lite knasig och ville springa åt andra hållet. Men han är bäst ändå. Hoppas att jag får bilderna snart så jag kan visa er några :D
Uppdateringen kommer vara så där denna veckan eftersom vi har lussedans måndag, tisdag. Men ska försöka fixa några inlägg.
nu såhär tidigt på morran går jag och syrran upp till stallet, fixar grejjerna till hästarna.
Vi börjar inte förens halv 10. Kommer hem efter stallet, gör oss skolklara,
sedan direkt hem till matilda efter skolan, Och hjälper henne hemma hos henne för att förbereda tjejkväll! Mysmys! käka go mat och bara prata och skratta, med goa vänner
Kommer hem någon gång vid 10 på kvällen, Då gäller det att sova, upp igen på morran för att släppa ut hästar TAGGA.... Nej men det är faktiskt riktigt mysigt, att gå upp tidigt till stallet, det är ffr lite halvmörkt, men snön lyser upp så mycket!
Har jag sagt att jag älskar snö, om inte, så säger jag det nu!♥
Känns helt grymt att jag och Anna faktiskt fick varsinn ponny tillslut! Det bästa som finns är att tänka på att Priffe är MIN bara min, Jag står som ägare för världens finaste ungponny♥
Jag och Anna red ut med Debbie och Bobby, för att rejsa och ha lite kul på de snötäckta ängarna, Det var iallafall lite snö<3 Jisses vad det gick! Kommer lite små bilder från det imorgon, och om ni vill se en liten film från när jag stegrar med Bobby?
Efterssom han varit en gammal cirkus häst, så kan han det inlärt, som kommando. När Bobby kom dock, så stegrade han sig ofta för att han var förbannad på något, Jag menar, när han kom till oss hade han bara varit valack i typ ett halvår ett år? MYCKET egen vilja hade han och fortfarande har men på ett annat vis! Nu kan jag bara "lägga" komandot att han ska stegra så gör han det, fint och kontrollerat, uppvägt och balanserat på bakbenen, antagligen precis så han fått lära sig på cirkusen! SKITKUL! Vill ni se?
Priffe då... spänd som en fiolsträng, var han. Det var någon som höll på med smällare och sånt några hus längre bort antar jag, så varje gång det small, var det som om det small i honom, reagerade på allt och ingenting. Men för just situationen var han duktig. Så så fort det gick bra bestämde jag mig för att avsluta när han började slappna av mer, Då tog Anna lite fina bilder på oss! Dock väldigt kass kvalite, för att ljuset var dåligt.
Pälsen tar över Priffe! Kram annars<3
Absoluta favvosen<3 kolla in biffiga nacken!
Ett av de få gångerna han faktiskt slappnade an någorlunda, och höjde ryggen!
Igår fixade Anna internet kabeln, så nu fungerar internet här hemma. Jag har ju inte bloggat på ett bra tag nu.. usch! Annars har det inte hänt så mycket. i fredags kväll var jag ute med kompisar, riktigt roligt. då red jag varken Bobby eller Priffe, De fick vila. borstade endast på dom!
Och igår red jag bägge två!
Dessutom ramlade jag av Priffe först gången! HAHA! Jag hade ju planerat in att jag skulle ta en gallopp med honom igår, men paddocken var stenfrusen, Men det hindrade mig inte HAHA så jag och Anna drog till en äng som, man med lättehet kan galoppera på! klädde på honom både benskydd och boots, för jag visste att han skulle bocka, ena varvet gick jätte bra! Självklart bockade han, jag fick ryta lite på honom, men sen galopperade han ett halvt varv bra, och när jag bytte varv, fattade galoppen och vips så tappade jag balansen! HAHA roligast av allt var ju att han bara ställde sig och tittade på mig, som om jag vore knäpp! Hoppade upp igen, sa till honom lite extra fattade galopp och tog även här ett halvt varv, när han skötte sig saktade jag av dirrekt!
Idag vilade bägge två, Det är fruset överallt typ! Men imorgon, rider jag båda på någon äng någonstans, där man kan rida ordentligt, Jag önskar det kom massa snö! så man kan ut och pulsa med hästarna! Mysigt! Drar med mig kameran upp!
En liten sammanfattning av helgen blev det, Nu ska jag sätta mig och göra läxa!jag ska även ringa Alex och kolla när vi ska göra våran första "diskuterar film" haha! :D
När jag var ungefär 5 år fick min stora syster en ponny. Det är meningen som beskriver hur mitt intresse för hästarna kom till. Chess som Viktorias häst hette var en D-ponny skimmel som inte hade gjort något innan vi köpte honom. Chess var den hästen jag först galopperade på, man kan säga att det var han som jag gjorde allt med först.
Två år senare började jag på ridskolan Bulycke. (Där Chess var uppstallad) Jag var väldigt försiktig av mig, och var fram tills i år. Red mycket på B-ponnysarna! Bland annat där ifrån jag har fått min balans, för dom hade rätt så mycket egen vilja ;) haha!
Red där tills för två år sedan typ. Men under dom 5 första åren lärde jag mig grunderna men dom sista åren tyckte jag inte det gav så mycket, men var med i hoppspecial och tävlingar på klubben för att utvecklas så mycket som möjligt.
Mulle, min favorit i många år!
Jag började kolla efter medryttar hästar utan framgång, en dag när jag hade lagt ner det här med att leta efter medryttar häst så kommer VIktorias kompis Katta till mig och frågar om jag skulle vilja hjälpa henne med hennes storhäst. Såklart jag ville. Jag började sköta Mikey (Make My Day är hans riktiga namn) Han är en storhäst som då var 1,75 m i manken. Jag var tolv år och mini haha!
Första gången jag red honom, Lycka!!
Jag tog hand om honom och som belöning fick jag rid honom när Katta inte kunde. Ingen kunde fatta att jag fick/kunde rid honom när jag var så lite. Han var ung (kommer inte ihåg exakt) När Katta red kunde han var busig men med mig på ryggen så var han helt underbar. Var med på en CR med honom och nollade båda rundorna!
Men när sommaren kom fick jag beskedet att Katta skulle flytta till en gård i Älvängen så jag var tvungen att sluta sköta honom... Var jätte ledsen, men tog tag i det och började leta efter medryttar häst igen. Utan framgång... Under början av hösten så var jag med min syster i Torslanda stallet och skulle rida ut på Shannon. Så möte vi Katarina som stod i stallet där det var en B-ponny som sökte medryttare. Jag var redan på väg att bli förstor för B-ponnys. Så tänkte inte mer på det, förrens Viktoria ringer och frågar mig om hon ska kolla med ägarna till ponnyn som var nere och hopptränade om dom fortfarande sökte medryttare och det gjorde dom, redan på fredagen efter så kunde jag komma och provrida Olle som ponnyn heter.
Jag började rida Olle tre dagar i veckan, jag startade två tävlingar med honom. Dressyr KM där vi red LC:1 & LB:1. Vi fick 47 % & 48 % (tror jag) Sedan var vi med på Ambroscup där det var en cr klass och en LD. Vi nollade båda och kom två utanför placering i LD klassen.
Sedan kom den hemska torsdagen i mitt liv då pappan i familjen ringde till mig och sa att Olle skulle säljas... Då brast mitt liv. Börjar gråta av bara tanken. Men inget hände på ungefär 4/5 månader. Då började vi prata lite om egen häst, för att jag hade blivit för stor för Olle. Men så kom den dagen då han blev såld. Familjen skulle köpa en C-ponny. Som jag även skulle få rida. Var och provred honom och det kändes bra. Men var ledsen för att Olle skulle åka..
Zirocco var den ponnyn jag verkligen lärde mig rida på. När det började gå jätte bra, så blir jag av slängd och bryter nyckelbenet. Får inte rida på flera veckor. Detta var för exakt ett år sedan. Jag börjar rid under jullovet igen och vi är med på en hoppkurs för Augusta. Det var där allt släpptes i hoppningen, jag var ute på en Pay and Jump. Men jag ville komma ut och tävla, tyvärr så hittade vi inte tävlingar som passde oss och familjen som äger honom. Det var då Annika (Bellas mamma) sa att vi skulle söka stallplats i på torslanda stallet, det brukar ta lång tid innan man får en stallplats så vi sökte. Vi började kolla på hästnet efter lite hästar, men det var ingen jag fastnade för specielt. Sedan kom Winnies annons ut och då så tjatade Evelina på mig att vi skulle mejla på honom. Efter lite tjat här hemma så skickade vi iväg mejlet och en vecka senare var vi iväg och ni vet ju hur det gick ;) Jag och Zirocco gjorde våran bästa tävling den näst sista dagen jag red honom. Dagen innan Winnie kom. VI kom tvåa. Var så lycklig att jag skulle spricka. Först blir jag placerad i den sista tävlingen på Zirocco och dagen efter skulle min egen ponny komma!!!
